Vi har ju varit hemma länge nu och resan känns redan ganska avlägsen, men för att inte glömma de sista dagarna kommer här ett långt inlägg från vistelsen i Auckland.

Aucklands logi, Waldorf St Martins Apartments Hotel, hittade vi tillslut någorlunda centralt i ett högt hus undangömt på en liten och mycket brant sidogata precis vid en massa motorvägar och Aucklands största sjukhus. Det hade inte fått lika bra recensioner av tidigare gäster som vi normalt försökt sikta på en det fanns helt enkelt inget annat att välja på, ens när vi bokade det för många månader sedan. Orsaken stavades skolavslutningar och graduations högt och lågt. Jullovet har nu officiellt börjat i NZ. Det vi möjligen hade att anmärka på detta boendet var en unken stank från badrummet som vi löste genom att täcka över båda golvbrunnarna med handdukar. Sen att soffan och köksstolarna var rejält solkiga fick vi väl leva med. Vi bodde på 9:e våningen av 18 och hade tjusig utsikt över ett antal motorvägar samt helikopterplattan till Aucklands största sjukhus. Det landade och lyfte många helikoptrar där och det var alltid lika fascinerande att titta på.

Auckland är NZ’s största stad med närmare 1,4 milj invånare. Den är byggd på Nordöns absolut smalaste del och bara en smal landtunga i centrum skiljer två hav åt. Auckland är byggd på 47 (!) utslocknade vulkaner och är en extremt kuperad stad. Backarna i hela staden är rejält branta. Dessutom kallas Auckland ”City of Sails”, eftersom det finns fler båtar per capita här än någon annan stans i världen, något som Mathias gladde sig åt att få utforska.

Söndag 10/12

Eftersom vi fortfarande hade hyrbilen bestämde vi oss för att köra norrut och leta upp en fårfarm med hunduppvisningar. Är man i landet med mest får i relation till befolkningen måste man ju ta en titt på detta, tänkte jag och Mathias och hade bilderna från tidigare uppvisningar av fårhundar i Australien i huvudet. Men här var det inte riktigt samma upplägg och först kände vi oss snuvade på konfekten. Visserligen var det två hundar som jagade ihop en flock får, men flocken var så liten att den ändå höll ihop rätt bra från början, och hundarna var så unga och lekfulla, att de inte hade den här imponerande lydnaden. Men sen fick vi å andra sidan höra en massa om ullindustrin, hur man sorterar och jobbar med flocken när den väl är insamlad, varför man använder blandrashundar som fårhundar (och inte gärna Australian Shepherd, som jag trodde) och hur man klipper ett får, vad man tjänar som sheep shearer osv. Så det tog sig. Vi fick lära oss att får MÅSTE klippas två ggr/år oavsett om man tänker använda ullen till något eller ej. Det handlar om fårens hälsa och välbefinnande. Ullen måste bort med jämna mellanrum för att den inte ska blir för tjock och orsaka värmeslag, och för att elaka flugor och parasiter inte ska få fäste i pälsen och lägga ägg i huden på de stackars fåren. Det avslutades med att den kvinnliga fårklipparen delade ut nappflaskor med mjölk till barnen i publiken, däribland Oliver och Isabelle, och släppte sen in en flock lamm som ville ha mat.

Det fanns annat att se där också, men när vi väl hade sett showen och kikat lite på kaninerna i bur och hästar och baggarna med skruvade horn, så letade vi oss mot utgången. Jag tog en rejäl titt i souvenirbutiken och bestämde mig för att köpa en poncho och ett par strumpor i finaste NZ-merino-ull. Dock hade vi just fått lära oss att den absolut finast merinoullen kom från fåren i Western Australia… Ser man på. Det var där vi skulle shoppat ullprodukter alltså. Orsaken var att den fårsort som ger den finaste ullen också är den kinkigaste arten och kräver bergiga, karga och torra områden att leva i. NZ har gott om bergiga och karga områden, men inte alltid så torra.

Sen åt vi medhavd lunch och imponerades av en dansk familj med tre barn som vi gissade bodde i husbil, och som dukade upp en tjusig picknicklunch av annan kaliber än våra ost-och-salami-mackor med vatten till.

Därefter satte vi oss i bilen för den timslånga färden tillbaka till Auckland – bara för att hamna i en bilkö nästan direkt. Det sniglade sig fram i många kilometer, men vi hittade aldrig orsaken till trafikstockningen. Den täta trafiken med långsamma köer höll i sig mer eller mindre hela vägen tillbaka till Auckland och hemvägen tog betydligt längre tid än en timme.

Måndag 11/12

Idag lämnar vi tillbaka bilen och får klara oss de sista dagarna utan transportmedel. Lika bra det, för Auckland är ett enda virrvarr av enkelriktade gator. Lättare att gå. Sen bor vi ju någorlunda centralt också, även om det tar 30 minuter att gå till närmsta mataffär. Annars har vi en lugn dag. Vi börjar packa väskorna lite smått för hemfärd. Jag börjar sortera ut det som inte får följa med tillbaka till Sverige: utslitna sandaler, trasiga foppatofflor, noppriga, uttänjda, urvuxna och solblekta badkläder, fläckiga t-shirts, trasiga t-shirts, trasiga kalsonger, för stora ¾-tights som lillfia aldrig kommer växa i (de ramlar bokstavligen av henne som det är nu – när hon springer eller hoppar sitter de runt fotknölarna!), en del leksaker, och några kilo småsten.

Frampå eftermiddagen blir barnen outhärdliga och vi ger oss ut i jakt på förströelse för dem och hittar en jättefin lekpark i en park mitt i stan. Där fanns en sorts kompisgunga, lik sådana som finns i Sverige, men den här hängde som en fristående pendel och gjorde att man kunde gunga i alla riktningar och även snurra runt egen axel. DEN var härlig tyckte både barn och vuxna. Vid ett tillfälle sprang barnen runt i backen intill och Mathias puttade fart på mig när jag låg i den gungan.

Att ligga där och gunga och titta upp på den blåa nyazeeländska himmelen i 25 graders värme den 11 december var något alldeles speciellt. I den stunden kunde jag verkligen njuta av nuet och över att vi faktiskt kommit iväg på vår drömresa. Vi hade gjort det! Vi sparade pengar, planerade, funderade, sparade lite till, kontaktade resebyråer, bokade hotell, tog ledigt från jobbet och pausade hela livet för en kort period för att uppleva DET HÄR. Hissnande och obegripligt, men ändå vår verklighet just nu. Helt fantastiskt!

Tisdag 12/12

Idag har vi tänkt vara kulturella och besöka Auckland War Memorial Museum, som trots namnet innehåller betydligt mer än bara krigshistoria. Bland annat hade de en stor avdelning för maorisk kultur och de gav även föreställningar med maorisk sång och dans. Vi har inte gjort mycket av den sortens aktiviteter varken här eller i Australien, men nu hittade vi något som kunde passa. Det blev en varm och solig promenad till den otroligt maffiga byggnaden uppe på en utslocknad vulkantopp mitt i en stor park.

Föreställningen var bra och gav mersmak. Hade gärna fått hålla på längre än 30 minuter. Vi fick bland annat lära oss att Nya Zealand bara bebotts av människor i ca 700 år (till skillnad från Australien, där man vet att det bott människor i minst 40 000 år, en del säger både 50 och 60 000 år också!) och att det maoriska namnet är Aotearoa, som betyder ”landet med det långa vita molnet”.

Efter kulturföreställningen gick vi en guidad tur genom museet med en mycket entusiastisk guide som berättade varför NZ inte har några ormar. Eller hade några andra djur än fåglar och insekter när det upptäcktes heller. Nya Zealand är nämligen toppen av en kontinent som till största delen ligger under vatten. För 85 miljoner år sen bröt sig det som skulle bli Nya Zealand bort från Australien, men sjönk samtidigt under vattenytan till allra största delen, och tog därmed med sig nästan alla djur som inte kunde flyga. Genom årmiljonerna har det sedan brutits loss mindre bitar som stigit och sjunkit igen, och knuffats runt i Stilla havet. Nu ligger Nya Zealand på skarven mellan australiska kontinentalplattan och stilla-havsplattan, vilket är orsaken till landets vulkaniska aktivitet och jordbävningar.

Museet hade även en hel avdelning om vulkaner men den orkade vi inte utforska så noga tyvärr. Det blev bara en riktig snabbtitt innan mat- och sovklockan styrde oss hemåt igen. Men det hade varit intressant att titta färdigt på bland annat den halv-interaktiva filmen om vulkanutbrott, komplett med öronbedövande muller och rörliga stolar som sånär skrämde slag på Oliver.

Onsdag 13/12

Sista dagen hela dagen i Nya Zealand och sista lugna dagen på vår 13 veckor långa resa. Vi har finslipat våra packningsfärdigheter den här resan (även om det såklart är lättare att packa ner samma begränsade mängd varje gång jämfört med att göra den första packningen hemma när man har en hel garderob att välja från) och var mycket nöjda med att vi i princip varit färdigpackade i flera dagar. Det största beslutet inför hemresan var vilka väskor som skulle få bli handbagage. När vi åkte ner hade vi två småryggsäckar + rullväskan som handbagage (ja, och datorväskan, kameran och handväskan då, som alltid är handbagaget) men nu hoppades vi kunna minska ner till två väskor. Frågan var bara om vi skulle ha båda ryggsäckarna eller en rullväska och en ryggsäck. Men eftersom rullväskan är något större och dessutom kan hanteras hjälpligt av Oliver så föll valet på ryggsäck + rullväska.

Två övernattningar samt kläder för ett vintrigt Europa skulle ner där. Väderprognosen spådde strålande sol och värme i Auckland imorgon, och vi vet ju att det aldrig är kallt i Singapore, så reskläder till flygplatsen fick bli shorts, som sedan byttes på till långbyxor inför flygningen. Då hade vi nåt tunnare att bära i Singapore på förmiddagen innan flyget gick därifrån. Barnen fick inte heller med sig så mycket pyssel som första flygturen och endast ETT gosedjur var. Resten knölades ner i de stora väskorna. Men hur det nu var, när vi var färdigpackade hade vi en av de små ryggsäckarna TOM. Det fanns inget kvar att packa i där… Mycket konstigt! Men bra. 😀

Vi avslutar vistelsen i Auckland med en rejäl långpromenad på eftermiddagen, ner genom hela centrum, förbi hamnen där en koloss till kryssningsfartyg låg förtöjd, förbi turistinformationen och dess utmärkta souvenirbutik (som fick oss att göra av med lite dollar), förbi ett glasscafé med sandlåda för barnen inomhus och tillslut ut till småbåtshamnarna. Jag skriver små men menar ”små”. Det fanns en del JÄTTE-stora båtar också med flaggor från något skatteparadis och anställd personal som gick och putsade på krom och mahogny tills det glänste ikapp med solen. Mathias fick ett par timmar ledigt från resten av familjen för att i lugn och ro kunna flanera runt bland båtarna i denna city of sails.

Mitt i all denna semesteridyll ringer Securitas på Sverige-mobilen och meddelar att larmet löst ut hemma och att de ska åka dit och titta. Oh no! Vi hinner tänka en massa otrevliga tankar om att nu har någon brutit sig in hemma hos oss, vi som strax kommer hem! Klockan närmar sig halv fyra. Halv fyra på morgonen i Sverige och halv fyra på eftermiddagen i Auckland. Men som tur är är det falskt alarm. Securitas är på plats fem minuter efter larmet och kan konstatera att det inte är något inbrott. Det är en sensor i ett av fönstren ut mot gatan som har utlöst larmet, men det är ingen som varit framme. Det kan vi med säkerhet veta, eftersom det ligger ett lager snö på marken och det är inga spår i snön någonstans runt huset. Troligen är det någon bil eller annat tungt fordon som varit ute och dundrat i Lucia-natten och triggat igång vibrationssensorn. Skönt!

Vi firar beskedet med en mycket sällsynt kulglass i hamnen innan vi går hem och smörar mackor till morgondagens frukost och mellanmål och äter rester till middag.