Torsdag 14/12

Dagen har kommit. Tre månaders hattande och fnattande hit och dit, kors och tvärs är till ända och vi ska åka hem. Men vi är redo. Nöjda och klara. Hemresan lär ta bortåt 70 timmar eftersom vi har två övernattningar men det är självvalt.

Från början hade vi tänkt äta frukost på hotellet i Auckland innan avfärd. De serverar tydligen en kontinental frukost för 12 dollar per person och det lät lockande att slippa disk och stök på avresedagen. Men efter att ha rekat utbudet på frukosten valde vi bort det. Yoghurt, toast och frukt. Inte ens färsk frukt utan burkfrukt. Då hade vi lika bra, eller bättre, frukost kvar i vårt kylskåp, så vi åt den istället.

Flyget från Auckland till Singapore gick kl 13.30 och vi tog SkyBus ut till flygplatsen. Det var bara en kort bit att gå och MYCKET prisvärt; 34 NZD för hela familjen. A bargain! Allt var ju packat och slängt och förberett så mycket det gick dagen innan så vi gick helt enkelt upp, duschade, åt frukost och gick till bussen. Senast kl 10 skulle vi vara vid busshållplatsen hade vi bestämt men vi var i god tid och kom dessutom precis samtidigt som en buss (de går med 15 min mellanrum) så vi kom iväg tidigare än beräknat. Men även om det bara var några hundra meter till busshållplatsen är det ändå rätt jobbigt att släpa på nästan 80 kg packning, där åtminstone 70 kg fördelas på oss vuxna. Puh!

Auckland är också en liten och smidig flygplats med bara två terminaler, en internationell och en inrikes. Inget att ta fel på där alltså. Vi var framme på flygplatsen kl 10, lagom till incheckningen öppnade vilket var skönt – då kunde vi bli av med allt det tunga bagaget. Sen är flygplatsen som flygplatser är mest, och vi fördrev tiden så gott det gick. Flyget blev något försenat eftersom det hade varit försenat från Singapore. För första gången skulle vi också flyga en dubbeldäckare, och t.o.m sitta på övre däck. Nice. Det rekommenderas om man som vi inte har råd med business-class-biljetter. Att sitta där uppe var mycket tystare och lugnare, det märktes knappt när piloten drog på motorerna vid starten och även antalet passagerare i sektionen kändes mindre – färre stolsrader. Platsfördelningen var 2-4-2 och vi hade ett mittensäte.

Flighten tog 10 h och var fullsatt. Och efter två timmar dog två av våra inflight entertainment-skärmar och gick inte att få igång igen, trots tre flygvärdars grundliga försök. De monterade i princip isär sätet jag satt i för att komma åt elektroniken under sätet osv, men det hjälpte inte. Lite surt när det är åtta timmars flygning kvar… som tur var sov Isabelle en hel del, och vi hade ju paddan och två fungerande skärmar också. Som plåster på såren fick vi 150 dollar att handla för ur tax-free-katalogen, vilket omvandlades till en aktivitetsklocka/fitbit-variant och Elizabeth Ardens Eight Hour Creme-läppsalva x 3.

Vi flög med tiden denna gång, alltså ett låångt dagflyg. Vi lyfte kl 13.30 och landade vid 19-tiden i Singapore, 10,5 timmar senare. Där hade vi då två hysteriskt trötta barn att försöka navigera genom immigrationsköerna och ut till stället där hotellets buss skulle hämta oss. Just immigrationen tar jättelång tid i Singapore, och där satt barnen och vrål-grät på golvet. Isabelle först, hon var trött och ville bäras. Då ville Oliver också bäras, och började dra i Isabelles ben med resultatet att hon sparkade honom i ansiktet. Japp. ”Katastrofen” var ett faktum och världen gick under för barnen. Ett femtiotal undrande, vänliga asiater betraktade spektaklet och en familj lät oss faktiskt ta deras plats längst fram i en annan kö för att vi skulle komma igenom fortare. Tacksamt, men så generande!

Singapore var varmt och svettigt som vanligt men det regnade inte den här gången i alla fall. Vi bodde på samma sunkhotell som sist, men i ett annat rum. Det var raka vägen i säng utan att passera GÅ; ingen mat, ingen tandborstning och inte ens pyjamas på. Barnen sov som stockar.

Fredag 15/12

Sen vaknar vi förstås tidigt allihop. Vad kan klockan ha varit? 04? Kan tilläggas att det var svårt att somna om, inte bara beroende på jetlag. Bygget utanför, som vi såg även på nervägen, fanns ju fortfarande kvar, och arbete verkade pågå dygnet runt. Just denna natt gissade Mathias att de asfalterat om i korsningen just utanför vårt fönster. Det lät rejält. Nåja. Efter ett tag klev vi i alla fall upp och bestämde oss för att utnyttja detta hotells frukostservice istället. Resebyrån hade bokat in oss i något sorts paketerbjudande där det ingick lite diverse rabatter här och där, bland annat halva priset på måltider på hotellet och till hotellet anslutna restauranger, inklusive frukost. Så därför kostade frukosten 14 SGD per person (=ca 85 kr) och det var en fullfjädrad hotellfrukost, komplett med egen omelett-kock och ett efterrättsbord med minst 4 sorters wienerbröd. Det var mer valuta för pengarna tyckte vi. Och barn under sex år åt gratis. Plötsligt blev Oliver väldigt liten…

Förutom allt det vanliga fanns även en avdelning med kinesisk frukost – det var spännande! Jag vågade mig på att prova, men först hörde jag mig för med en anställd hur det var tänkt att man skulle äta… Det fanns en stor soppterrin med någon slags rissoppa, och bredvid en stor mängd småskålar med olika innehåll som skulle strösslas över soppan; det var bl.a. några baljväxter/bönor av något slag (mycket goda), finhackad salladslök, ingefära i några olika versioner, kokt ägg och säkert något mer jag glömt. Sen fanns det så ångkokta knyten med något sött inuti. Har ingen aning om vad det var, men de var goda ändå. Säkert inte giftiga åtminstone, eftersom de serverades till hotellgästerna. 😀

Vi var ju tidigt uppe, typ först i frukostmatsalen, så vi hade ett par timmar efteråt att spendera fritt. Shuttelbussen skulle gå tillbaka till flyget kl 10.30, så vi gick ut en promenad i förmiddagshettan för att låta barnen spralla loss lite innan fjortontimmarsflyget till Frankfurt.

Väl på flygplatsen försökte vi göra oss av med de flygplatspengar vi hade fått vid förra besöket i september, och som vi inte riktigt registrerat att vi hade – 80 SGD som gällde BARA på flygplatsen. Det var ju rysligt onödigt att låta dem förfaras, så det blev åtminstone lunch för pengarna. Sen sprang tiden iväg för oss och vi hann inte botanisera i några affärer för att välja något vettigt – det blev lite panikköp ”bara för att” – vilket resulterade i var sin, helt onödig och tämligen värdelös, nackkudde till barnen, några tidningar till Mathias och ytterligare småkrafs till barnen i form av pennor med lustiga former på. Som gick sönder när vi passerade securityn senare…. Här hade man nämligen säkerhetskontrollen vid gaten, inte vid ingången på terminalen. Det märktes att det nu var ett flyg med destination Europa. Vi kom att tala med en dansk innan vi klev på. Och åter igen visade det sig att det finns fördelar med att resa med små barn. När vi skulle boarda blev det ju direkt jättelång kö till ekonomiklassboardingen. Men vi hängde kvar lite i bakgrunden, och så fort alla förstaklass och businessklasspassagerare fått gå ombord genom sin ingång, gick vi dit i stället och smet på så vis före väldigt många.

 

Sen hade vi fjorton timmar på ett plan att se fram emot. Jippi. Planen var att försöka få barnen att sova åtminstone ett par timmar för att orka vara vakna i Frankfurt, men åtminstone Isabelle lyckades sova en 7-8 timmar, och Oliver sov säkert 3-4 timmar. Även detta var ju ett ”dagflyg” där vi lyfte vid 14-tiden, flög i 13,5 timmar och landade i Frankfurt kl 20.30. Eftersom barnen sovit ganska mycket på flyget var de inte så förtvivlat trötta denna gång. Vi visad upp våra pass i diplomat-kuren (och smet före en massa köer återigen) och traskade ut i den 3-gradiga tyska kvällskylan i väntan på transport till hotellet.

Trots att vi nu bodde på ett trestjärnigt hotell rätt långt ute i obygden (ca 12 km från flygplatsen, bredvid en väg, men inget mer) i Europa var det ändå fräschare än det i Singapore som hade minst fyra stjärnor. Det var inte mögligt i duschen, det luktade inte unket och det var inta alls lika otäck heltäckningsmatta. Dessutom var det riktiga påslakan och riktiga täcken här. Jippi! Sen fanns det ingen direkt restaurang, men de lyckades ändå skramla fram något de kallade hamburgare till barnen för att de skulle få nåt i magen innan de skulle sova igen. Och Mathias fick en mycket efterlängtad öl.

Sen var det tack och god natt för historiens längsta 15.e dec.

Lördag 16/12.

Dan börjar helt förutsägbart ohyggligt tidigt. En treåring kan, fullt förståeligt, inte riktigt greppa det här med tidsomställning och Mathias offrar sig och tar med sig henne och paddan och datorn och går och sätter sig i hotellobbyn så att jag och Oliver får slumra lite till. Men vi är alla ändå nere vid frukosten (som vi lyxat till det med) när det öppnar kl 05.30. Försöker dra ut på det så länge det bara går, men vi är ju så tidiga att vi, med receptionistens godkännande, äter en gång till innan vi åker till flygplatsen vid 10-tiden. Flyget går vid 12-tiden. Här på flygplatsen lyckas vi, underligt nog, ta fel någonstans och hamnar på fel terminal. Eller om det inte är en egen terminal, så är det fel ände av rätt terminal, hursomhelst så får vi oss en rejäl promenad genom Frankfurts flygplats. Dock helt ostressat. Nästan bara skönt att vi fick gå en bit så tiden gick.

Sista flighten hem är helt händelselös och vi landar i ett mörkt, kallt och vintervitt Stockholm strax efter 14. Alla väskor är med, men vi får för första gången hämta vagnväskan i specialbagageutlämningen. Vi har förvisso alltid lämnat in den där, men den har alltid kommit med det andra bagaget på rullbandet.

Ingen passkontroll, ingen tull, swish så är vi ute. Farmor och farfar möter oss och barnen är överlyckliga! Vi stuvar in oss i hyrbilen/bussen, lutar oss tillbaka och rullar sakta hemåt i det allt tätare snöfallet.

Fyra timmar senare är cirkeln sluten och vi är hemma.