Nelson 28/11-1/12

Nelson 28/11-1/12

Vi har valt staden Nelson som utgångspunkt för bland annat utflykter till Abel Tasman National Park – en av Nya Zealands mest populära nationalparker med vykortsmiljöer var man än vänder sig. Många vandrar eller paddlar i nationalparken men eftersom vi reser med så små barn väljer vi att åka på en båttur istället. Det höll dock på att sluta innan det börjat eftersom vi på onsdagsmorgonen den 29:e får en riktigt dålig start. Krånglande griniga barn, en försenad avresa från vårt boende och en man som läst fel på avgångstiden för båten, i kombination med rätt smala vägar och vägarbeten. Vi är på väg att missa båten som avgår från Kaiteriteri, ca 1h körning från Nelson. Visserligen har vi inte bokat något, och visserligen går det en till båt om två timmar, men då ryker hela planen med dagen. Planen är att åka shuttle-båt från Kaiteriteri med 10.30-turen till en av alla vikar; Anchorage, och spendera dagen där. Det finns en lång strand och ett par olika vandringsleder av olika längd och svårighet.

Från början tänkte vi gå till något som heter Cleopatras pool, men när vi gått av ser vi att det är 3,3 km enkel väg dit. Mathias vill gå. Jag vill inte. Den redan syrliga stämningen surnar ytterligare, men tillslut blir det en kortare rundtur om 3,4 km istället, en sträcka som passar både barnen och mina sandaler bättre. Så vi traskar iväg med våra avigt inställda barn, barnvagn och kylväska längs ganska rejält branta och smala stigar till en fin utsiktspunkt där vi äter picknicklunch bestående av kalla hamburgare. Efter det lyfter både humöret och molntäcket och resten av dagen går mycket lättare. Och nu skiner solen också, efter en mulen småkylig inledning. Efter ytterligare en liten promenad kommer vi ner till en liten skyddad vik som kallas Te Pukatea Bay. Jättefint!

Te Pukatea Bay, Abel Tasman NP.
På vandring i Tasman Abel National Park.

Vi avslutar rundan i ganska raskt takt, utan att stressa och inser att vi nu har två timmar kvar att spendera innan båten kommer tillbaka och hämtar upp oss…. Vad göra…? Mathias ber att ändå får göra ett försök att gå till Cleopatras pool medan jag och barnen stannar vid Anchorage-stranden. Om han går ensam lär han ju hinna, så han traskar iväg och vi andra äter mellanmål på stranden medan vi betraktar ett par skolklasser på skolresa. De bjuder på en uppvisning i maorisk kultur, trots att det inte är maoriska klasser. Kanske en eller två har det ursprunget… men det är kul ändå. De kör en hälsnings-haka, innan de ger sig iväg i stora maoriska kanoter.

Vid 15.45 kommer vår båt och hämtar upp oss och det är dags att åka hem. Innan vi lämnar Kaiteriteri blir det lekparkt och glass – hur mycket glass har det ätits på den här resan egentligen… en årsförbrukning minst! Puh. Men gott är det!

Torsdag 30/11

För egen del startar jag dagen med en aning jobbigare och längre löptur än tänkt, närmare bestämt till Nya Zealands mittpunkt som är utmätt att ligga här. Högst uppe på en kulle såklart. Varken vatten eller telefon hade jag med mig så inga bildbevis finns, men det var en magnifik utsikt däruppfrån, när jag väl kommit upp. Det skulle ta 20 min att gå upp, och jag orkade såklart inte springa, men jag gick så raskt jag kunde upp, beskådade utsikten några minuter och hämtade andan, sen joggade jag försiktigt neråt igen – rejält brant vissa partier! – och kom därmed både upp och ner på 20 minuter. Sen skulle jag bara hem till hotellet också. Men en nyttig och bra runda i fint väder!

Mathias och Oliver har siktet inställt på ännu en dag i Abel Tasman National Park för att paddla lite kajak idag. Det enda sättet för Oliver att få paddla något var att hyra en kajak själva, och att hålla sig inom Kaiteriteri-bukten. Samtliga kajakuthyrare har åldersgräns på mellan minst 8-12 år för barn på de guidade turerna och väldigt få hyrde ut vid sidan om så tyvärr var möjligheterna begränsade. Men de fick en fin dag ändå och Oliver gillade att paddla.

Paddling.
Paddling vid Kaiteriteri.

Jag och Isabelle stannade i Nelson och gick en långsam tur genom citykärnan i jakt på en lekpark. Vi gjorde stopp bl.a. i Katedralen som låg bara något kvarter från vårt boende – uppe på en kulle förstås – där vi tittade på en julgransutställning där granarna dekorerats av olika skolklasser och föreningar och lyssnade på kantorn som övade. Det lät väldigt högt ansåg Isabelle och beställde fram öronpropparna, som jag av en slump hade med mig i väskan.
Nästa mycket viktiga stopp var juveleraren Jens Hansens lilla butik. Vem är Jens Hansen undrar ni? Jo, den hängivne Tolkien-fantasten vet att det var HAN som skapade ”The One Ring” till filmerna. Den gick vi för att titta på. Eller den och den – de hade gjort mängder av olika versioner, dels för att passa de olika ringbärarna i filmerna, dels i olika storlekar av filmtekniska skäl. De hade en jättestor ring, kanske 15 cm i diameter, rejält tung, som de använt vid vissa närbildsscener bland annat. Allt detta fick vi titta på, jag och den otåliga Isabelle. Självklart hade jag gärna köpt mig en egen sån ring, men det gick aningen utanför budget.

Sen strosade vi längs Nelsons huvudgata och stack in huvudet på turistinformationen för att få vägbeskrivning till närmsta lekpark, där vi sedan spenderade eftermiddagen.

Dagen efter, fredagen 1 december var det bara att packa ihop sig och fara till nästa ställe: Picton.

Kommentarer är stängda.