Vägen till Picton var lika smal och krokig som alla andra på Nya Zealand, med hårnålskurvor som avlöste varandra och barnen blir lite åksjuka. Det tar tid att färdas på detta sätt. Men miljön var nog det vackraste vi sett på hela resan! Vi åkte kustvägen Queen Charlotte Drive utmed Marlborough Sound och det är obeskrivligt vackert med mörkt turkosgrönt vatten och grönskande höga och branta sluttningar översållade med tree ferns (träd-ormbunkar) och massa blommande träd. Kusten är otroligt flikig och det snabbaste sättet att förflytta sig här är egentligen med båt. Solen skiner, det är 25 grader varmt och vi har det bara så himla bra nu!

Just innan Picton gör vi ett åksjuke-stopp (dvs går ur bilen och tar en nypa frisk luft och sträcker på benen) och tittar en lång stund på ett JÄTTEstort kryssningsskepp som ligger för ankar vid en industrilastkaj för timmer. Det är troligen den enda kajen som är tillräckligt djup för den typen av skepp.

Picton är en pytteliten stad som vi genast blir förtjusta i. Här gör vi ingenting, bara lapar i oss av solskenet och låter barnen härja fritt på den utmärkta lekparken/vattenparken nere vi hamnen. Mathias springer sönder sin vad och Oliver visar intresse för att hänga med på en joggingrunda med mig. Vi rekar hur och var vi ska lämna tillbaka hyrbilen, var färjan avgår och när vi ska vara på plats för avgång. Det är nämligen från Picton som färjorna till Nordön går, och det är nästan alltid så att man INTE kör med sig bilen över på färjan, utan man lämnar in den på färjeterminalen, tar sitt pick och pack och går ombord, och plockar ut en ny när man kommer fram till Wellington.
Söndagen den 3:e går vi ombord vid 10-tiden och kl 10.45 lägger vi ut från Picton och vinkar adjö till Sydön. För denna gång.