Onsdagen är ju ingen höjdardag får jag erkänna. Det är inte optimalt att åka så långt med barn i bilen. Å ena sidan vill man bara blåsa på och komma fram, och därmed blir varje kisspaus och lunchstopp ett irritationsmoment. Det tar ju aldrig mindre än en timma att äta lunch… En snabb kisspaus tar 15 minuter. *suck*. Å andra sidan blir barnen allt för rastlösa av att sitta stilla längre perioder, och pauser är ett måste.

Men vi betar av mil efter mil, genom alla möjliga landskap. Vi börjar bland böljande vinsluttningar runt Wellington, kommer mitt på dagen upp på centralplatån (serpentinvägar igen!) och ser det imponerande Tongariro National Park på avstånd med många snöklädda toppar och tydliga vulkankoner. Hit åker vi nästa gång och stannar ett tag – Tongariro Alpine Crossing lär vara NZ bästa 1-dagsvandring men det är inte praktiskt möjligt att ens försöka när barnen är så små förstås. Ju längre norrut vi kommer desto tydligare blir det att vi nu befinner oss i Nya Zealands geotermiska centrum. Det luktar svavel, bubblar i diken och ryker om grästuvorna på ängarna av den underjordiska vulkaniska aktiviteten.

Slutmålet är Papamoa på västkusten, en liten kuststad som sitter ihop med den betydligt större staden Tauranga, som blivit något av Aucklandsbornas Riviera. Här har vi hyrt in oss i en campingstuga precis vid havet. Vi har direkt havsutsikt från fönstret och 75 meter till havet. Sen att stugan luktar unket och fuktigt får vi leva med. Kanske inte så konstigt heller. Det påminner mig om somrarna som barn vid Apelviken i Varberg, där stugorna vi lånade av släktingar luktade precis så här.

Två önskemål har vi med vår vistelse här: Bada i varm källa och besöka Hobbiton, inspelningsplatsen för Härskarringen och Hobbit-trilogierna.
Men torsdagen gör vi ingenting speciellt. En tur med bilen längs kusten upp till Tauranga, förbi Mount Maungaui (230 m högt) som Mathias gärna hade velat gå upp på. Men hans vad är fortfarande väldigt ond och öm (han sprang till sig en rejäl bristning i Picton, med ett stiligt och stort blåmärke som bevis) och barnen är slöa och loja. Vi tittar på avstånd istället.

Väl tillbaka i Papamoa blir det, faktiskt, ett dopp i havet. Jag trodde vi hade badad klart när vi lämnade Broome för en evighet sedan. Men det var inte varmt. Bättre bad i Broome, helt klart. Däremot vill vi nog inte befinna oss i Broome just nu, för deras väderprognos spår 38 grader varmt. Och prognoserna baseras tydligen på något slags genomsnittstemp i SKUGGAN. Nä, då är 25 grader, som här, mera lagom. Vi har shorts och t-shirt varje dag.

Fredagen för med sig mulet väder och lätt regn. Perfekt för ett värmande dopp i en het källa! Nu hittar vi inga naturliga pölar att besöka utan får nöja oss med ett urval av resorter som samlar det heta vattnet i pooler åt besökarna.

Vi åker till Fernland Spa som ligger några km söder om Tauranga. När vi kommer fram står det bara en bil på parkeringen och det känns ganska öde. Men några pensionärer har hittat hit dit denna vardagsförmiddag. Lagom lugnt och skönt alltså, toppen tycker vi!

Poolen håller 37,3 grader för dagen och det bränns nästan när man kliver i. Vi flyter runt en bra stund i värmen och tycker det var ett bra beslut att välja en något svalare dag för detta besök. Vi svettas i värmen. Men Oliver simmar några längder ändå och vi gläds alla åt att han inte glömt bort sina nyvunna simkunskaper trots det ganska långa uppehållet sedan Broome i oktober. När vi är lagom rödblommiga och slöa, ger vi upp och tar en kall dusch innan vi kör hem till Papamoa igen. Ikväll är det näst sista packningen! Nästa gång vi packar väskorna behöver vi tänka på lite annat sätt med incheckat bagage och handbagage. Men idag handlar det som vanligt bara om att få med allt och inget glömma. Imorgon bär det av mot Auckland, men först – en avstickare till Hobbiton!