Greymouth 24-27/11

Färden till Greymouth, den största staden på västkusten med knappt 10 000 invånare, går via häpnadsväckande vackra bergsvägar över Southern Alps, som bergskedjan kallas, via Arthur´s Pass. Passet ligger 740 m.ö.h så det är inte våldsamt högt men ändå den högsta passagen genom Southerns Alps. Vägen dit ringlar genom mängder med flodpassager där det nästan inte rinner något vatten alls. Det verkar väääldigt torrt just nu. Det kan inte varit speciellt stor vårflod i år, men bredden på flodbädden och de många och breda fårorna ner från bergen tyder på att det ibland är annorlunda. Det blommar här också, speciellt på östra sidan av bergskedjan. Hela bergssidor lyser gula av blommande buskar som liknar Ölandstok. Vi åker också förbi ett antal skidorter, eller åtminstone avfarterna till dem. Har ingen aning om ifall det är stora eller små skidsystem, men vägarna dit är i alla fall inte större än en boskapsstig… Vi funderar lite på hur man tar sig fram om vintern. Men det kanske inte kommer så mycket snö nere i dalen.

Vi pausar vid en liten bergssjö och lunchar på fil och müsli. Det höll dock på att sluta med förskräckelse, när Oliver, den spralliga, livliga, och emellanåt fullkomligt oregerliga sexåringen, lyckas snäppa loss nackstödet i bilen så att det landar i förarsätet där pappa just håller på att förbereda två tallrikar mat. Som tur är har han inte hunnit sleva upp filen ännu, utan tallrikarna som flyger iväg innehåller bara skivad banan och müsli än så länge. Men det blev städjobb av det med, och stämningen blev lite tryckt en stund. Men när vi ätit sick-sackar vi ner mellan änderna till strandkanten och kastar macka en stund innan vi kör vidare. Själva passet är inte mycket för världen, men där finns några hus, ett litet turistcenter, en polis och en järnvägsstation. Det är dock utgångspunkten för många vandringsleder i området.

På andra sidan passet byter naturen karaktär och ersätts av regnskog på bergssluttningarna.

Själva samhället Greymouth är en gammal gruvstad och ser inte mycket ut för världen. Visserligen är boendet väldigt bra, rent och fräscht, men värdarna är lite stela och dessutom kostar det mer än vi räknat med. Tydligen har vi bara bokat för 1 barn (det står klart och tydligt 2 vuxna och 2 barn i VÅR bokning via hotels.com men inte hos honom), så därmed kostar det 25 NZD extra. Per natt, ska det visa sig… det var surt, riktigt surt. Här ska vi bo tre nätter.

Vi gör dock det bästa vi kan av vistelsen här på västkusten och på lördagen den 25/11 åker vi till helt fantastiska Hokitika Gorge, en glaciärflod med overkligt turkost vatten. Ser man det på bild tror man inte det är sant. Men det är vicks-blå-färg på vattnet, och iskallt givetvis. Helt magiskt! Från parkeringen går en liten stig ner till vattnet, men först över en hängbro och det uppdagas att Mathias minsann inte är så förtjust i höjder. Tänk, det visste inte jag! Det tog bara 15 år att upptäcka. 😀

Eftermiddagen spenderar i vi i Shantytown Heritage Park, en kopia av en guldruschstad från 1800-talets slut. Det känns väldigt sömnigt och blasé, men barnen får åka ångtåg än en gång och denna gång får de faktiskt vaska guld också. Det var meningen att det skulle gjorts på Tasmanien, men eftersom den tågresan blev så strulig och så väldigt försenad hoppade man över det sista stoppet där guldvaskningen var. För egen del var detta helt bortkastat, men om barnen är glada är föräldrarna glada.

Söndagen gör vi ingenting mer än tvättar, går till en lekpark och en skatepark. Det är bra med lugna dagar ibland också.

Westport 27-28/11

Den lilla staden Westport (4000 invånare) är egentligen bara ett stopp på vägen till Nelson, men vägen från Greymouth till Westport är som NZ’s egen Great Ocean Road. Vi stannar utmed en vild strand och plockar fickorna fulla med fantastiska stenar. Det är rena rama skattkistan för våra stensamlande barn. Även mamman tycker det är lite kul! Men vi lär få sortera och välja lite innan vi åker hem. Det blir tungt att lasta sten i väskorna som redan ligger på gränsen till övervikt….