Broome är från början en pärlstad och arvet lyser igenom överallt. Willie Creek är den närmsta odlaren och vi bestämde oss för att göra en utflykt dit.

Så fort vi ska ut och åka utanför asfalterade vägar så går pulsen upp en del. Visserligen är det bara 38 km till Willie Creek från Broome, men hälften av vägen är ”dirt road”.

Vi har inte lärt oss än hur luriga dirt roads kan vara.

Vi tänker, jaha, 1,5-2 mil grusväg, ska det vara nåt? Men det är det. För det första är det inte grus, det är ofta sandvägar. Mjukt och slirigt att köra i. Eller så är det stenhårt packat med djupa tvättbrädemönster. Oavsett, så är det omöjligt (enligt oss) att köra fortare än 30 km i timmen. Det smäller och brakar och termometern visar 33 grader ute och vi har ingen mobiltäckning. Vägen är antingen jättebred, som en tvåfilig motorväg, och går som i ett stort dike där man kryssar från ena sidan till den andra för att hitta slätaste linjen och undvika de värsta potthålen och tvättbrädena och till och med kör uppe på slänten av diket. Eller så är det två hjulspår som man hoppas inte är för djupa så att man fastnar på underredet av bilen och varken kommer framåt eller bakåt.  4WD är ett måste. Sa jag att det inte fanns mobiltäckning?

Vi åker i alla fall enligt skyltningen tills vi kommer till sista avfarten, som enligt beskrivningen ska vara 7,5 km. Då är vägen avstängt. Stora skyltar med ROAD CLOSED möter oss och vi funderar på om vi törs åka den längre alternativa vägen som används under the wet season.  Våra 38 km blir ungefär 45 i slutändan och tar nästan en timma att köra. Barnen klagar hela tiden – är vi framme snart?

Tillslut är vi framme och vi hoppar raskt in i nästa guidade tur – vi är nämligen inte ensamma om att ha åkt den skumpiga vägen ända ut dit, även om det kändes så. Vi (jag) får lära oss hur man odlar pärlor i stora ostron. Guiden öppnar ett ostron och visar hur pärlorna växer inuti ostronen. Jag är helt fascinerad av att det faktiskt är en PÄRLA inne i ostronet! Pärlan i det ostronet han öppnade var säkert 15 mm i diameter och låg där, blank och skinande från början. Jag har nog trott att pärlorna slipas eller poleras på något vis innan de blir smycken, men så är det inte. Äkta pärlor är helt naturliga och kommer direkt från ostronen. Dock är det endast 5% av alla pärlor som odlas som håller tillräckligt hög kvalitet för att användas i smycken, resten mals ner och används till annat, som pärlemorskimmer i smink, knappar till skjortor, pärlemorinläggningar i smyckeskrin och möbler, osv osv. Vi får också hålla i en stor pärla, 18 mm i diameter, värderad till 8000 AUD, dvs över 50 000 kr. Det tycker vi förstås är mycket pengar, tills vi får höra att det finns en annan pärla, bara 2 mm större, men mycket vackrare, inne i Broome, som är försäkrad för 100 000 AUD.

Sen blir det morning tea, en tur med båten ut för att se hur ostronen ”bor”, och därefter en tur i butiken där vi förevisas det ena vackra smycket efter det andra. Det hade verkligen varit roligt att kunna köpa ett par örhängen eller en ring, men det ligger rätt mycket utanför vår budget…. Broome-pärlorna börjar på ungefär 1000 AUD (6500 kr). I nästa liv kanske. De har även smycken med importerade billiga sötvattenpärlor, men det kan jag ju lika gärna köpa hemma i så fall.

Det visar sig att vägen är stängd pga springfloden som just nu råder, och det är verkligen extremt högt tidvatten när vi ska ut med båten. Vi får gå ombord från stranden istället för från bryggan, för den ligger under vatten. Och tidvattnet strömmar in i creeken med 8 knops hastighet så det är rejält strömt.

När vi sen ska åka därifrån tar vi rygg på sightseeingbussen som också ska tillbaka in till Broome, och vi har en bil efter oss. Det känns tryggt. Nu kan vi få bilproblem utan att bli strandade mitt i ingenmansland.

Summa summarum:

• Äkta saltvattenpärlor från Broome är stora, otroligt vackra och gruvligt dyra.
• Australiens dirt roads är inget att leka med.
• Det är bekvämt med bil istället för buss när man har barn.

Vi avslutar dagen med hyrbil med att åka till Gantheaume Point (uttala det, den som kan) och leta efter de 130 miljoner gamla dinosauriefotspåren som tydligen ska finnas där, men får åka hem utan att veta om vi sett dem. De riktiga fotspåren kunde vi inte se, för de är oftast dolda under vattenytan och kan bara ses vid lågvatten, men det skulle finnas replikor uppe på klippan. Vi såg inga i falla fall och vi kände oss lite snuvade på konfekten. 

Sen åker vi och handlar mat och känner oss lyxiga och bekväma eftersom vi slipper forsla allt på bussen. Hurra!

Imorgon ska vi åka en tur på beachen i morgonljuset innan vi lämnar tillbaka bilen.