Anländer till ett hett och soligt Darwin någon gång på eftermiddagen igår. Darwin är en behagligt liten flygplats men gränskontrollen är ändå seriös och rigorös, som vi redan visste. Dock är gränsvakterna vänliga och artiga och vi har ju kryssat i att vi har både det ena och det andra med oss; JA, vi har receptbelagda mediciner med oss, JA vi har varit i närheten av rinnande sötvatten och sötvattensjöar de senaste 60 dagarna, (definiera ”i närheten”? Vi bor ju för sjutton vid Sveriges största sjö, även om vi inte har strandtomt…) och JA vi har både skor och barnvagn som kan bära spår av jord och annat organiskt material…. Men när vi frågar och förklarar så är det inga problem. Främst verkar detta med jord på skor och annat material vara knutet till bondgårdar, och det har vi inte besökt. Medicinerna vill de inte ens titta på och det här med sötvatten viftas bort. Sen är det faktiskt the fast lane ut, får gå förbi rätt många köer och vi tar en taxi från flygplatsen till hotellet.

Först funderar vi på hur vi ska få med oss all packning i de små taxibilarna, men när det är vår tur kommer det en rymligt Toyota Camry och det är inga problem. Taxichaffisen Hamid spelar Scorpions Send me an angel på hög volym i bilen och det är ljuvligt svalt. Resan är dessutom 10 dollar billigare än förväntat (kostade 22 AUD). Men sen börjar de små missödena.

Vi bor på City Gardens Appartments, ett litet ställe med 16 självhushållslägenheter och en liten pool. När vi kommer är kontoret stängt för dagen och vi får ringa upp managern och berätta att vi kommit. Vi får en kod till ett litet nyckelskåp och hittar kuvertet med vår nyckel. Men när jag ska hänga tillbaka luren i klykan så missar jag lite och luren trillar ner, slår i stengolvet och spricker mitt itu. Lösa trådar, plastrassel och ingen signal mer. Ooops. Bara att ringa och erkänna när vi kommit in lägenheten.

När vi ska natta barnen visar det sig att jag måste ha glömt ALLA våra pixiböcker på flyget! Vilken misär! Det var säkert 8 stycken och de enda sagorna vi tagit med.

Till kvällsmat blir det delikat grillkorv och makaroner som vi köpt i närmsta Woolworhts.

På torsdagen försöker vi ta det lugnt och samtidigt aktivera oss i hettan. Gissar på mellan 32-34 grader och vi badar flera ggr i hotellets pool. Vi tar en utflykt ner till centrum och ser oss omkring, köper en cykelhjälm till Oliver eftersom vi inte tog med någon från Sverige och han behöver en till kickbiken, vi försöker ordna Medicare-kort, men mitt e-visum är skickadt till min icloud-adress och den siten är tydligen inte betrodd hos myndigheten som utfärdar Medicare-korten och trots tre försök att via WiFi och mobil maila över till en annan, godtagbar domän, misslyckas vi, och får gå med ogjort ärende. Nåja, vi fick i alla fall svalka oss en stund och gå på toa. Medicare-kort är ett system för australierna som ser till att man inte behöver betala/lägga ut pengar på sjukvård utan att det går via försäkringen, typ, och som privilegierad svensk omfattas faktiskt även vi. Vi har alltså gratis sjukvård på samma premisser som australierna på alla statliga sjukhus (gäller ej privata vårdgivare). På vägen hem kompletteringshandlar vi lite mat, och köper även en helt livsnödvändig glass.

Sen badar vi igen, och framåt 18-tiden tar vi en rejäl och rask promenad till Mindil Beach och ser på solnedgången. Barnen och jag plaskar i havet som känns lika varmt som i badkaret nästan, och givetvis blöter bägge ner sig. Isabelle kröner bedriften med att rulla sig i sanden och får sand från topp till tå. Sen besöker vi the Sunset Markets på Mindil Beach, där vi köper kvällsmat i ett av alla matstånd som finns där. Barnen rynkar på näsan åt det asiatiska vi köpt men Oliver slukar vårrullarna och Isabelle sväljer åtminstone någon tugga av ”spagettin med sås” aka fried noodles. Sen äter de upp hela fruktbägaren/efterrätten själva. Det är tjockt med folk, vi ser ridande poliser och det är kolmörkt när vi går hem kl 19.40.

Barnen är fantastiska tycker vi! Klart det gnälls lite ibland när det tar för lång tid och mamma och pappa ska fundera över vilket håll vi ska gå åt, eller prata med turistinformationen eller nåt annat, och flera gånger har båda barnen sagt att de vill åka hem, men det har än så länge gått över fort. De saknar mat de är vana vid, saker de är vana vid, vissa böcker vi brukar läsa och Isabelle frågar var vi har vår bil – undrar om hon begriper hur långt borta vi är egentligen? Tror inte det.