Söndag 3/12

Båtfärden från Picton går genom vansinnigt vackra Marlborough Sounds, ut genom Cook Strait och över till Wellington. Resan tar strax över 3 timmar och det är lugnt vatten hela vägen. I Wellington hämtar vi ut nästa hyrbil, en Ford Escape har de givit oss den här gången. Den får vi knappt inte in packningen i. Så jag frågar lite försynt om de inte har en Toyota Rav4 till övers istället? Den är vi vana vid att packa och vet hur vi ska vinkla in väskorna… Först är svaret nej, det finns ingen, men sen hittar de visst en ändå. Vi byter. Och troligen får vi en riktigt basic-bil nu istället, det finns varken gps eller stänga-bakluckan-knapp eller 4WD eller ens automatisk AC… men den har gått 150 mil så den får väl räknas som flong ny.

Färden från färjecentralen till boendet är bara några km och boendet ligger centralt och bra. Och fint är det också! Även detta luktar nytt. Det ser nästan helt nyrenoverat ut och allt är i tipp-topp-skick, men snett och vint som det brukar vara i nya uthyrningslägenheter. Och vilken glädje när jag upptäcker att det finns en riktig ugn och en tvättmaskin i lägenheten! Det är så uppskattat!

Vi lyxar till det med lasagne idag för att verkligen utnyttja ugnen. Resten av dagarnas meny bestäms till ugnspannkaka och pizza. 😀

Måndag 4/12

Verkar som vi sover längre och längre på morgnarna. Kan bero på att vi lägger oss senare och senare också. Vet inte om det hjälper eller stjälper jetlagen när vi kommer hem, men samtidigt har vi semester. Idag klev vi upp runt 8-tiden och stökade runt rätt länge med frukost och datajobb innan vi slutligen kom iväg till dagens höjdpunkt; Te Papa, ett av NZ’s mest ansedda och uppmärksammade museum. Stort, fint, gratis och bara några hundra meter längre ner på gatan. Vi hinner faktiskt bara en våning av tre innan det är dags att gå hem för lunch. Museet har många små utforsknings/lekhörnor för barnen och vi fastnar såklart vid dessa. Här träffar vi också för första gången på hela resan en svensk familj med småbarn. Vi har inte träffat många svenskar alls faktiskt. Förvånande få. Har pratat med två norskor som flyttat till Australien resp. Nya Zealand, och jag pratade med ett svenskt pensionärspar på färjan från Picton igår. Annars är det bara en handfull svenskar vi hört på avstånd i affärer och liknande. Eftermiddagen spenderas, efter lite skolarbete för Oliver och biljettbokning till Weta Workshop för mamma, på – ja just det – en skatepark och lekpark.

På kvällen tar jag en löprunda genom Wellington city och konstaterar att det är en jättetrevlig liten stad. Det bor ca 200 000 invånare här, den är alltså mindre än Christchurch, men den känns mycket större. Dock är den inte större än att man utan ansträngning kan gå till fots genom de centrala delarna. Liten och lagom. Den ökända blåsten är ständigt närvarande också.

När jag kommer tillbaka möts jag av Oliver i dörren som också vill ut och springa! Så det är bara att vända i dörren och ta en ny runda. Kul att han vill följa med!

Tisdag 5/12

Idag är det en högtidsdag för mamman i familjen. Som det Sagan om ringen-fan jag är måste jag ju ta en tur till Weta Workshop och Weta Cave som ligger här i Wellington och som är det företag som gjorde alla animeringar, digitala effekter, kostymer, vapen, masker, miljöer m.m. m.m. till bland annat Sagan om ringen-trilogin och Hobbit-trilogin.

Vi valde medvetet att låta mig åka ensam för att kunna lyssna och titta i lugn och ro. Möjligen kunde Oliver följt med men det är svårt att lyssna och översätta samtidigt. Därför åkte jag med en liten minibuss från turistinformationen kl 9.00 på morgonen och fick på köpet en guidad tur längs vägen till stadsdelen Miramar.

Weta är egentligen en liten insekt som ser ut som ett mellanting mellan gräshoppa och syrsa och som finns här på Nya Zealand. Det råkade också vara namnet på en Maorisk gud som var ”guden över allt fult”, så det var ju ett passande namn för företaget som från början specialiserade sig på billiga masker till lågbudgetskräckfilmer…

Weta har över 4000 anställda och är världens näst största digitala filmproducent efter Pixar Studios, och har producerat eller medverkat i 140 filmer, där de mest kända antagligen är Sagan om Ringen-serien, Hobbit-trilogin och Avatar, men även Tintins äventyr och nu strax Thunderbirds Are Go.

Vi som var med fick lära oss att vapen i filmer görs i flera olika varianter, liksom rustningar och kostymer. Exempelvis var man tvungen att skapa minst tre identiska, men måttanpassade kostymer till varje ”huvudrollsdvärg” (13 st tror jag det var) i Hobbit – En till huvudrollinehavaren, en till stuntmannen och en till body dubbeln… Vapnen görs i stål och aluminium, där stålversionen bara används i närbilder, eftersom det är för tungt för att slåss med. Hjälmar, brynjor, sköldar, rustningar osv görs också i en sorts plats som mycket skickligt målas för att se ut som metall. De var helt otroligt duktiga på att få till en metallfinish med airbrush-målning! Så småningom var det roliga slut och jag åkte tillbaka in till stan med samma trevlige guide/chaufför. Det slumpade sig så att jag kom hem samtidigt som de andra till lägenheten. De hade spenderat förmiddagen på ett kreativt center för barn som hette Capital E.

Efter lunch gick vi tillbaka till det hamnområdet där Capital E låg för att Oliver skulle få prova klättring på inomhusvägg. Efter en lite tveksam inledning vågade han tillslut klättra i princip hela vägen upp till taket! Mathias säkrade honom med sele och rep och jag och Isabelle gick ut och lekte på en lekpark i solskenet. Vi har verkligen haft tur med vädret här i Wellington. Wellington är ett känt blåshål där det alltid blåser mer eller mindre, men vi har i alla fall haft sol och varmt hela tiden. Det tackar vi för.

Hela vägen upp till taken klättrade han!

Klätterapan.

Sen är det bara att förbereda oss för morgondagens maratonfärd från Wellington till Papamoa utanför Tauranga på ostkusten. En nätt tripp på 52 mil. Puh. Vi håller tummarna att det ska gå bra.