Försöker komma iväg tidigt för att kunna besöka Gunlom Falls på väg söderut innan det blir för varmt. Efter ett tag inser vi att vi skulle tankat i Jabiru innan vi for (sa jag ju!) och vi fegar ur och vågar inte chansa på att det räcker både till Gunlom, en avstickare på minst 7 mil, och ner till Pine Creek. Det finns enligt kartan ett tankställe däremellan, men det beror på vilken karta man tittar på. Inte alla kartor har den där bensinpump-ikonen utritad. Vi bestämmer oss i alla fall att åka till detta ställe, ca 14 km söder om avfarten till Gunlom och tanka där för att sen vända tillbaka upp och besöka Gunlom. Meeen.. när vi kommer till bensinmacken (jo, den fanns) så är pumpen TRASIG. Det går inte att tanka bensin, bara diesel, och därmed bidde det inget besök i Gunlom Falls.

Vi susar vidare neröver och landar i Pine Creek för att tanka och äta lunch. En helt öde håla med en huvudgata och typ inget mer. Det skulle finnas något slags järnvägsmuseum men vi hittar… ingenting. En gammal nedlagd station med ett gammalt lok och en skylt med text.

Vi köper en liten pizza på bensinmacken/mataffären/lunchstället, som vi delar på fyra och det får räcka i värmen. Jag har ingen aptit och inte lillflickan heller, som bara slickar i sig 4 ananasbitar från pizzan, och en glass. Mycket glass blir det… och lyckliga barn hittar en liten lekpark, komplett med skejtramp, där det gungas och körs kickbike så länge solen är bakom ett moln (hör och häpna – ett MOLN!).

Vi styr nu kosan norr ut och av någon outgrundlig anledning svänger vi av på vinst och förlust för att titta på något gammalt hotell och det visar sig vara en röd och öde grusväg. Efter 15 km är vi framme vid någon slags byggnad som kanske, eller kanske inte, är det hotellet som skyltats från vägen. Det sitter i alla fall några människor utanför, men vi stannar inte utan vänder och kör tillbaka. Oliver har börjat må lite illa så vi försöker ta oss ut på Stuart Highway igen, men det är långt och riktigt dålig väg bitvis. Vid ett tillfälle missar Mathias hur djupa gropar det är i tvättbrädet och det smäller så fruktansvärt i bilen att vi är tvungna att gå ut och kolla så inget gick sönder. Då har åtminstone jag rätt hög puls. Det är 37 grader varmt ute och vi är mitt ute i ingenstans. Bilen får inte gå sönder. Men det går bra tillslut, även om denna lilla detour på ca 3 mil tog nästan en timma.

På väg upp mot Litchfield försöker vi handla med oss lite förnödenheter, men det finns inget längs vägen – bara små samhällen utan riktigt affär, utan som bara har en s.k. General Store, helst ihop med puben och bensinstationen. En del platser/namn som finns med på kartan och som vi tolkar som orter är bara ett eller två hus…!

Det är verkligen ett stort och öde land, Australien, åtminstone här uppe. Även om vi inte åkt några jättesträckor (vi är kanske 25 mil söder om Darwin) så dröjde det inte länge innan mobiltäckningen försvann och det endast fanns AM-radio.

Vi gör ett försök att handla lite frukostmat i Adelaide River men ger upp och åker sista biten mot Litchfield National Park där vi nu ska bo två nätter på en camping som heter Litchfield Tourist Park. Vi lyckas handla litegrand i samhället Batchelor som ligger 14 km från campingen. Väl framme tilldelas vi en liten stuga och dagens fjärde bakslag (efter uteblivet besök i Gunlom, trasig bensinpump och helt onödig och potentiellt förödande omväg på eländig grusväg): Stugan har ingen spis, och än värre, inga kastruller. Hur ska vi nu koka pastan?? Pastasåsen i konservburk kan vi nog värma i micron i små portioner i frukosttallrikarna, men pastan då…. Koka i vattenkokaren? Om vi bara hade haft en kastrull kunde vi kokat på BBQ’n som finns precis utanför dörren (hör till stugan), men inga kastruller finns det. Och affären ligger 1,5 mil bort och har stängt nu. Det är tufft att campa. Vi är inget bra på det. Vi konstaterar att vi nog är mer stadsbor.

Men vi har som tur är köpt fryst korv eftersom Oliver ville ha korv med bröd. Och vi har en del potatis och morötter och lök kvar, som vi kört med oss sen boendet i Darwin. Så vi råsteker potatis, korv, morötter och lök på BBQn och behöver inte svälta denna kväll heller.

Sen synar vi misstänksamt alla kryp vi hittar inne i stugan, traskar med klampande steg (för att skrämma bort de vilda djuren) fram och tillbaka till toaletterna (vi campar ju, bara att vi slipper tältet och bor i stuga istället – men någon egen toa och dusch har vi inte här) i beckmörker, och tänker tanken att vi kanske inte ska sova mer än en natt här. Vi bestämmer imorgon när vi ser hur prickiga och insektsbitna barnen eventuellt är.