Albany bjöd på dramatisk kust, oberäkneliga skurar och rejält med vind. Konstigt nog var vi helt slutkörda efter resan ner från Busselton, så vi fick inte ändan ur vagnen att göra något speciellt förrän efter lunch på fredagen. Då åkte vi ut till något som kallas the Gap. Det är en djup klyfta där man byggt en bro, så att man kunde stå 25 meter ovan havsytan och titta rakt ner och se hur vågorna slog upp. Riktigt mäktigt! Vi blev sprayade av havsvatten trots att vi var så högt upp. Där fanns också en annan mäktig formation i form av en naturlig stenbro.

Efter naturupplevelsen for vi till ett valfångstmuseum. Albany hade Australiens sista aktiva valfångstflotta, som lades ner 1978. Man jagade då kaskelottvalar för dess värdefulla olja. Kaskelottvalen är den största tandvalen, (det vill säga som har tänder, inte barder som blåvalen), har den största hjärnan av alla djur, och är det djur som kan dyka djupast, ända ner till 3 km djupt, och den kan därmed hålla andan längst av alla också. Lägg därtill att dess klickljud har en ljudstyrka på upp till 245 decibel, vilket är det starkaste ljudet alstrat av något djur, men dess funktion är inte klarlagd.

Isabelle var inte imponerad av stället så tyvärr fick bara Mathias och Oliver gå den guidade turen. Och jag är verkligen ingen fan av valjakt. Men vi kikade runt på fiskebåten som användes då för tiden i alla fall och jag kan konstatera att jag ALDRIG vill jobba till sjöss. Nu är det förvisso annorlunda om man jämför med dagens stora handelsfartyg osv, men fy sjutton vilka förhållanden de hade, de som var så illa tvungna att jobba som valfångare. Det var så farligt att inget försäkringsbolag ville försäkra dem.

Den guidade turen avslutades med en 3D-film om valar. Bion var inrymd i en jättecistern som förr i tiden hade innehållit valolja, och den vidriga stanken från härsken tran kunde fortfarande anas, 40 år senare. Kväljande. Fy bubblan! Och 3D-film är inte heller min kopp te… mina ögon kan inte titta genom de där glasögonen och jag får bara huvudvärk!
Men annars var det bra. 😀 Och en sak som VAR bra var att entrébiljetten gällde i två dagar, för hux flux hade dagen tagit slut, museet stängde och vi var tvungna att åka hem med trötta och hungriga barn.

Boendet i Albany ändrade vi i sista stund eftersom vi oväntat fick en dag extra där när vi hoppade över Karri Valley. Det första stället vi bokat hade inte möjlighet att ta emot oss en dag tidigare så vi bokade av det helt och hållet och valde ett annat ställe, som i mitt tycke var bland de bättre ställena hittills. Det var inte modernt eller särskilt snyggt, men det var RENT. Inte ens jag som är känslig för andras damm och skit i hörnen och snuskiga heltäckningsmattor hade något att anmärka på här! Gissningsvis hänger det ihop med att det var ett litet ställe med bara 5 lägenheter som sköttes helt och hållet av vilka jag tror var ägarna. De gjorde allt; städade, bokade, skötte receptionen mm. Men de gjorde det bra. Bara synd att det inte fanns tvättmaskin på rummet. Det fanns i anslutning till komplexet, men det kostade 6 dollar så vi tyckte det var lite dyrt så vi bestämde att vi skulle vänta till vi kom tillbaka till Perth istället.

På lördagen for vi tillbaka till valfångstmuseet och lät mig gå den guidade turen. Vi passade också på att titta närmare på fiskebåten Cheynes IV, som byggdes i Norge 1948. Ser man på. I biljetten ingick också ett slags Wild-Life-djurpark med Australiska djur och vi gick ett snabbt, sorgligt varv bland kängurus, koalas, wombats och några andra pungdjur och fåglar där. Det var inget vidare ställe faktiskt.

Sen åkte vi ut till kusten igen och besökte några ”blow holes” i hopp om att få se några riktigt spektakulära vågor. Det blåste ännu mer idag och havet var verkligen mäktigt. Det var en ganska lång promenad från parkeringen till själva blåshålet och Isabelle orkade inte gå själv. Så Mathias bar henne. Och hon somnade! Gullungen!

På vägen tillbaka in till stan såg vi på nära håll vår första vilda känguru hoppa över vägen framför bilen. Vi har sett ett par förut, men den här var riktigt nära.

Efter detta hade tiden återigen sprungit ifrån oss och vi var tvungna att åka tillbaka in till stan för att handla och försöka hitta glass till barnen som vi lovat dem som lördagsgodis. Vi hittade faktiskt ingen glasskiosk idag så vi köpte strutglass på Woolworhts och åt hemma istället. Det gick bra det med. Sen återstod bara det tråkiga att packa ihop oss igen. Blä vad trist det är!

Jag är lite ledsen att resplanerna ändrades för på detta vis missade vi Valley of the Giants och Tree Top Walk, som jag hade hoppats kunna göra utanför den lilla staden som heter Denmark. Nu tyckte vi det blev för långt att åka tillbaka 10 mil enkel väg för att besöka dessa jätteträd och gå promenaden på en bro uppe bland trädtopparna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och det kan bli bra ändå!

Imorgon blir det en monsterfärd i bil: 46 mil norrut tillbaka till Perth. Jippi.