Det är ganska svårt att få tiden att hinna uppdatera bloggen. Därför kommer ett jättelångt inlägg om hela veckan på Tasmanien i ett svep istället för uppdelat. Men summa summarum: Toppen! Vi är glada att vi tog oss hit!

Tasmanien lördag 11/11

Vi landar i Hobart en solig lördag och plockar ut en skinande Mitsubishi Outlander. Det ligger en slags lättnad över oss nu när vi sitter i bilen. Det är bekvämt. Tyst. Och det går att köra i 100. Vid ett tillfälle säger Mathias: -”Hör du att vi kör i hundra nu? Och att vi kan PRATA med varandra ändå? ” Sen innebär det mer i och urpackande ur bilar men just nu är det värt det. Vi är glada att vi tog smällen och bokade av husbilen på NZ till förmån för vanlig bil. Vi får inte tillbaka alla pengar, de behåller 20% av beloppet eftersom vi bokar av så sent, och det motsvarar ca 7000 kr. Men magiska Mathias sätter upp en excelfil och börjar räkna ut vad varje dygn i husbil kontra vanlig bil skulle kosta oss, om man ser till boende och bränsle och kommer fram till att vi kan komma runt på ungefär samma dygnskostnad ändå. Husbilen är mycket dyrare att hyra och det tillkommer ändå en dygnskostnad på camping på ca mellan 3-500 kr. Vi är glada över beslutet, det känns rätt i magen.

Tasmanien då. Första stoppet är Bicheno, en liten stad på ostkusten ungefär 2,5 h körning norrut från Hobart. De har ca 600 invånare och vi bor på ett litet ställe med endast två lägenheter. Det är en sömning liten by och det finns ingen affär öppen när vi kommer fram på kvällen. Men vi har nödproviant i form av det ständiga alternativet pasta och tomatsås så vi behöver inte svälta idag heller. Och sen finns det tvättmaskin, vilket är en oväntad bonus! Jippi! Vi kör raskt två välbehövliga maskiner.

Söndag 12/11

Nästa morgon tar vi en kort tur ut till ett blow hole för att se om det är någon fart på havet idag. Det är det inte men det skvätter lite ändå. Därefter avresa mot Tasmaniens näst största stad Launceston (uttalas Lån-ses-ton). Solen skiner och det närmar sig faktiskt 30 grader varmt! Vi måste leta fram shortsen igen så fort vi kommit fram till dagens boende, som visar sig vara i ett K-märkt hus från 1800-talet. Det är ett gulligt B&B-boende, men med tjocka heltäckningsmattor var man än vänder sig. Och det är ju inte fräsch med heltäckningsmatta, så ÄR det ju bara. Oliver lyckas krypa in i under sängen, eller om det är in i garderoben och kommer ut dammig från topp till tå. Det finns 10 rum här och vi har nr 10 som är det enda självhushållningsrummet. Eller rum, det är en liten lägenhet i två våningar med uteplats, tvättmaskin och två sovrum, och något som ska föreställa kök.

Vi är glada att vi kommit fram i så god tid att det finns möjlighet att göra något nu på eftermiddagen och vi åker till Cataract Gorge, en djup ravin med flod som man kan gå över via en hängbro och det finns även en sittlift som tar en över klyftan. Det vi inte visste om var att det även fanns en allmän pool och badplats där och att vi borde tagit med oss badkläder. Hade kanske varit skönt en varm dag som denna. Istället blir det glass, obligatorisk lek på lekparken där och en lugn och behaglig promenad runt själva sjön. Vi hoppar över sittliften – för dyr och vi har nog sett mer spektakulära sittliftar i skidbackarna hemmavid. Oliver och Mathias tar en avstickare upp längs berget till en annan utsiktsplats medan jag och Isabelle håller oss på den breda stigen där vagnen får plats. Lite längre in finns en helt magnifik rhododendronplantering, säkert 6 m hög, översållad med cerise och ljusrosa blommor. Vi ser även en påfågel strutta omkring där men den lyckas vi inte fånga på bild.

När vi kommer tillbaka till boendet får vi en otrevlig överraskning: Myror. I sängen. Massor!

Det är bara att ringa receptionen och de kommer med en liten sprayburk insektsmedel… men när de ser hur det ser ut inser de att ingen kan sova i den sängen i natt. Vi har sån tur att det finns två rum lediga så vi får sova där istället, medan vi har våra saker kvar i lägenheten. Frukosten var ju redan inkluderad så den skulle vi ändå inte ätit i lägenheten. Vi är glada att det gick att lösa.

På kvällen bokar vi om boendet i Melbourne till något mer centralt än det vi haft från början.

Cradle Mountain, måndag 13/11

Efter frukost bestående av toast, sylt och jordnötssmör, men även fil och flingor åker vi mot vildmarken i Cradle Mountain National Park. Men innan vi lämnar Launceston helt gör vi ett kort stopp i City Park för att se hur lång parkbänken är där.

Det dröjer inte länge innan mobiltäckningen försvinner. Landskapet är fantastiskt vackert med höga berg och djupa dalar. Vi får Norrlandsfeeling av detta även om ingen av oss egentligen varit i Norrland i någon större utsträckning. Böljande branta kullar med får och kor oh i fjärran blånande berg. Vi ska upp i bergen och snart blir det serpentinvägar av det hela. Barnen börja uppvisa tecken på åksjuka nuförtiden, och vi har fått begränsa ipad- och telefontittandet i bilen trots att det ofta är långa sträckor vi åker. Apropå det, så går det ändå förvånansvärt bra med lillfia i bilen, även om hon med jämna mellanrum skriker med sina lungors fulla kraft att vi ska STANNA BIIIIIILEEEEEN!! För att det tråkigt att åka bil.

På vägen möter vi minst 20 fullstrajpade SUV:ar med diverse outback-utrustning med sig. En del bilar har flaggor på sig. Vi förstår att nåt är på gång men har ingen aning om vad.
Eftersom vi sent om sider har upptäckt fördelen med att vara framme på resmålet tidigt, så checkar vi in på dagens boende, Cradle Mountain Discovery Park, redan kl 14. Boendet här är det minsta hittills. Bara ett litet rum med en dubbelsäng och en våningssäng. För första gången på hela resan låter vi all packning ligga kvar i bilen utom necessär, elektronikprylarna och ett ombyte kläder. Vattnet måste kokas innan det kan drickas och vi har delat kök och delad toa med resten av vårt boende-block, alltså 10 rum. Men det är stora och rymliga gemensamma ytor och det ser rent ut. Förutom vårt rum då, som de glömt att städa. Men det ordnas tills vi kommer tillbaka från vår tur i Cradle Moundain National Park. Efter en snabb, näringsrik (?) och mättande (??) snabbnudellunch blev det naturupplevelser resten av dagen.

Inträde till parken löste man vid informationscentret (41 AUD) och vi var väldans överraskade över den stora mängd bilar som stod på parkeringen – vi hade ju inte haft någon trafik alls, knappt. Var kom alla dessa ifrån? Svaret fick vi i biljettkassan – det var inte tillåtet med bilar i parken, bara i undantagsfall. Det gick istället shuttle-bussar med 20 min mellanrum som stannade på 3-4 platser inne i parken. Man hoppade av och på som man ville. Från informationscentret till vägens slut var det ca 8 km. Först gladdes barnen åt att få åka massa buss. Sen berättade kassörskan att den sista bussen gick från Dove Lake (längst in) kl 17.20 och att vi skulle få svårt att hinna se det vi ville då. Det, och det faktum att vi hade ett ”litet litet barn” med oss, gjorde att vi fick ett specialtillstånd att ta med oss bilen in i parken.

Vägen in var mycket smal och krokig, det gick inte att mötas var som helst. Men naturen var väldigt vacker! Här väcktes en insikt om att det faktiskt kan vara väldigt givande att fjällvandra. Kanske skulle man prova det? Jag och Mathias kan definitivt tänka oss det. Men vi lär ju börja med korta halvdagsturer. Eller tvåtimmarsturer. Hursomhelst. Vi åkte till Dove Lake först, med planen att sedan långsamt arbeta oss tillbaka ut. Man kunde gå runt sjön, en tur på ca 6 km, beräknad tid 2-3h, men vi gick bara en kort bit längs vattnet till en hög utsiktsklippa. I direkt närhet såg vi själva Cradle Mountain, 1545 m högt, och vi pratade med några som gjort toppturen samma dag. Det hade tagit dem ca 8 timmar att gå/klättra upp på toppen, runt och ner igen. Det låg t.o.m. fläckar av snö kvar på sina ställen på toppen såg vi.

Upplägget i parken var vandringsleder kors och tvärs. Man kunde gå hela vägen från entrén till Dove Lake eller bara delar av vägen, runt sjön, upp på berget, och t.o.m genom hela bergskedjan, en tur på flera dagar. Nästa stopp för oss var Ronny Creek i hopp om att få se vilda Wombats! Nu är Wombats inte alls speciellt vilda utan väldigt fredliga djur, och mycket riktigt, vi ser rätt snart tre stycken som kultar runt och äter gräs på en kulle vid sidan av vägen.

Wombats är pungdjur och närmast släkt med koalorna. Små björnar alltså, som bor i hålor i marken och lufsar runt på korta ben. Vi har tidigare bara sett dem på Zoo eller överkörda vid vägkanten. De är dessvärre inte speciellt nära och det blir inga bra foton.

Tiden går fort när man har kul och nu är det hemåt som gäller, med skrikiga hungriga barn. När vi kommer till campingen har även de strajpade bilarna vi såg tidigare på dagen tagit sig dit. Det visar sig handla om någon slags välgörenhetsinsamling till förmån för handikappade barn och det var minst 35 bilar som deltog, enligt en av deltagarna. Exakt hur pengarna samlades in och vad de egentligen gjorde, mer än att åka runt i sina stora 4WD och sova i tält eller uppfällbart sovutrymme på flaket på nätterna, det vet jag inte. Men kul hade de i alla fall. Det var full aktivitet i köket när vi kom tillbaka men en liten kastrull för pastan lyckades jag knipa. Och en för burkköttfärssåsen. Simsalabim, huvudrätten var serverad. Efter mat och disk var undanstökat fanns inte mycket kvar att göra än att gå och sova. Så då gjorde vi det. Dagen efter proklamerar Oliver att det minsann var jättesköna sängar här! Han har sovit överst i våningssängen, på gallonmadrass och med en dubbelvikt dubbelsängsfleecefilt över bäddlakanet. Helnöjd, trots att vi också traskat ut mitt i natten (mycket ovanligt förekommande) för att kissa.

Strahan 14-16 /11

Kringelikrokig väg i rätt många timmar, sen var vi i Strahan på västkusten. Det uttalas ”Strå-ån” och här skulle vi bo i två nätter. Nu var vi tillbaka lite mer till civilisationen, (men inte stort; 600 invånare och en liten general store som fick ICA Supermarket i Töreboda att framstå som gigantisk) med eget boende på Driftwood Strahan Appartments med två sovrum, ugn och en liten veranda. Det var till och med endast duschdraperi i duschen, annars brukar det vara en duschkabin eller duschväggar. Men det var rent och fräscht. Här hade vi läst på att det skulle finnas en gammal gruvjärnväg man kunde åka med och vi hade lovat barnen att åka tåg.

Därmed bokade vi biljetter till onsdagens tur med West Coast Wilderness Railway från Queenstown till Dubbil Barril halvvägs till Strahan. Prislapp: 245 AUD. Det gick att åka från Strahan till Dubbil Barril också men sträckorna har lite olika karaktär och den från Queenstown upp till Dubbil Barril är den brantaste på hela södra halvklotet så den lockade mer även om den avgick kl 09.00 från Queenstown, en rask 45-min-körning bort längs berg-och-dalbanevägar. Det går att åka hela vägen också men det tar hela dagen och kostar dubbelt så mycket. Såå kul tyckte vi inte det var. Dessutom gick den långa turen bara torsdagar och fredagar, så det var uteslutet hursomhelst.
Den brantaste delen av sträckan har en stigning som benämns 1/12, vilket innebär en stigning på en meter längs en 12-m-sträcka. Färden gick verkligen rakt igenom regnskogen och vår otroligt duktiga och underhållande guide berättade historier om människorna som byggde järnvägen i slutet av 1800-talet när man hittad guld här. Än i dag är gruvdrift stort i detta område av Tasmanien, men det blev så småningom koppar och järn som blev Queenstowns stora gruvtillgångar. Koppargruvan i Queenstown är för tillfället i ”underhållsläge” sedan ett par år, och en hel del upprustning och renovering har utförts. Nu väntar man tydligen bara på att kopparpriset ska stiga lite till så att det åter blir lönsamt att bryta koppar i Queenstown.

Vår tågtur skulle bara ta fyra timmar, men det slutade med att det tog 6,5. Det stackars lilla ångloket hade en dålig dag och orkade inte bygga upp/behålla ångtrycket och fick ideligen stanna. Men som kompensation för den ytterst långsamma färden och den allt mer försenade lunchen bjöds alla resenärer på soppa (som blivit över från 1:a-klassresenärerna), och barnen fick en bit chokladkaka, också rester från 1:a-klassresenärernas fikabord (det fanns dock inte så det räckte till alla vuxna). Och när vi äntligen kom tillbaka till Queenstown bjöds vi på förfriskningar i form av kaffe/te, vatten, wraps, scones med sylt och grädde och några olika kaksorter… vi var mätta och belåtna när vi styrde tillbaka till Strahan igen.

En av ägarna till stället vi bodde på hade en hund, troligen en vallhund av något slag. Jag skulle gissa att det var en Australian Shepherd, men vad vet jag. Den hette Matey och barnen ÄLSKADE den! De lekte och kastade bollar åt den oavbrutet, och han var inte sen att hänga på. Vilken kompis!

Hobart 16-18 /11

Sista stoppet på Tasmanien är Hobart. Här blir det lugna dagar med lite sightseeing på stan och många åk i resans hittills längsta rutschkana. Vårt Qantasflyg tillbaka till Melbourne blir inställt, visar det sig, och vi flyttas till ett annat flygbolag. En sen kväll spenderas med customer service-chatten för att hitta ett lämpligare flyg än det föreslagna 16.50-flyget (vi skulle flugit ut kl 12.20) vilket ställer till det för oss med nästa incheckning. Men vi får plats på Jetstars fligth kl 12.00 istället, och det passar oss fint. Lite synd att det är ett lågprisflyg där inga som helst måltider ingår. Men vi hade mellismackor med oss och svalt inte ihjäl idag heller.

Nästa anhalt: Melbourne.